Man vill så gärna...

Jag har en vän, H, som dejtat en tjej i ett par månader nu. Det lustiga är att när han pratar om henne är det i princip bara hennes dåliga sidor som kommer upp. Han gillar inte när hon gör si eller så, och önskar att hon var mer på det ena än det andra sättet. För mig är det uppenbart att detta aldrig kommer hålla och leda till någonting seriöst. Jag menar, när man blir riktigt förälskad så brukar man ju inte ens se att den andra personen har dåliga sidor! Om inte annat ha otroligt mycket överseende med dem....

Jag måste ändå erkänna att jag också varit i liknande situationer; när man egentligen vet att det inte är helt rätt men ändå försöker in i det sista. Man vill så gärna att det ska vara rätt att man lurar sig själv och inte inser förrän efteråt hur uppenbart det egentligen var.

När man innerst inne vet att det inte är rätt, varför fortsätta försöka?

/Fanny

Sex and the City

Vilken bra serie det är! Jag ska villigt erkänna att jag och Fanny nu plöjer den rosa boxen. Idag, söndag är en utmärkt dag för att krypa upp i soffan med lite godis och se ett par avsnitt. Världen får vänta, vi tar en paus och kliver av.

Borde det bli obligatoriskt för alla mellan 20 och 30 att se alla Sex and the City avsnitt?

/Alex

Stora beslut eller göra slut?

Härom veckan såg jag på en bekants Facebook status att han inte verkar må så bra just nu. Kommer inte riktig ihåg vad han skrev men det var deppigt värre. För två dagar sen fick jag höra att han och hans fru skilt sig efter bara ett års äktenskap. En annan av mina nära vänner hade ett riktigt sagobröllop men dom skilde sig redan två år senare. Det gör ont i hjärtat. Jag trodde och hoppades att de var lyckliga och hade funnit den rätta i varandra. För inte länge sedan stod vi där i kyrkan när de lovade varanndra evig kärlek. Visst kan förhållanden ta slut men det är sorligt när man ser att vänner far illa.

Det verkar som par som har problem gör allt för att pussla ihop förhållendet. Är det så att många tror att ett bröllop, att skaffa barn eller köpa nytt hus kommer göra allt bättre. Är inte ett giftemål eller ännu mer ett barn, som är ett livlångt ansvar, något man ska var helt säker på innan man gör slag i saken?

Varför tar så många stor beslut isället för att lösa problemen eller göra slut?

/Alex

Vardaglyx

Måndag. Säg ordet. Känner du hur jobbigt det känns. Helgen är över och en lång vecka ligger framför med jobb, räkningar och trist vardag. Idag började med grå himmel och regn. Jag försov mig och dagen kunde ju har börjat bättre.

Trots det sitter jag i soffan nu och mår som en prins med ett glas vin i handen och en film på tv:n. Vid 8-tiden satt jag och pluggade med min flickvän och vi tänkte ta en fika på nåt café men kunde inte låta bli att slinka in på en mysig krog i en av stans mysigaste stadsdelar istället. Vi åt en himmelsk fisksoppa. Lyxigt och såklart lite dyrare än på ett café. Men det var värt varje krona. Vardagslyx!

Jag och Fanny är också bra på det. Vi unnar oss ett glas vin, god mat, en latte, choklad, små saker som gör livet värt att leva. Får man dessutom umgås med någon man tycker om så kan man inte må annat än bra. Fanny ringde just och hon satt med ett glas vin, en god pasta och sin favorit serie på tv:n. Precis som det ska vara.

Borde vi alla unna oss mer vardagslyx?

/Alex

Bara vara vänner

Jag var ute igår. L var med. Vid slutet av kvällen står vi där och håller om varandra och det enda jag vill är att gå med honom hem. Han säger: "Nej Fanny, vi ska inte göra så. Ingen av oss vill ha den typen av förhållande". Jag vet att han har rätt. Det hade bara blivit ännu jobbigare.

Visst kan man vara vänner och ha sex, men jag kan inte det med honom. Jag känner för mycket! Tur att han är förnuftig även på fyllan. Det är inte jag!

Frågan är bara hur jag ska kunna släppa honom. Jag vill så gärna ha honom kvar i mitt liv som min vän för jag tycker så otroligt mycket om honom, men jag vet inte om det går.....
Saken är den också att vi jobbar ihop. Så jag har inte riktigt något val.

Går det att komma över någon om man hela tiden ses?

/Fanny

"Lågstadiet- känslan"

Igår kväll kom en kompis in på jobbet och sa snabbt till en kollega:
- Jag har två biljetter över till konserten ikväll. Vill du ha dom Lars?
- Ja, visst jag tar dom! Kan nog hitta nån att gå med, svarade Lars.

Jag stod precis bredvid och ingen frågade mig! Jag och Lars är bra vänner, umgås mycket och kul ihop men han ville tydligen gå med någon annan. Det fanns fler biljetter, kanske ingen annan tänkte som jag? Ingen i rummet låtsades känna av stämningen, den som man kände i lågstadiet när man inte fick vara med och leka eller blev vald sist på gymnastiken. Vid 26 års ålder kan man fortfarande få den känslan. Det viktiga var inte konserten, den kunde ärligt talat kvitta men att inte bli tillfrågad gör faktiskt ont.

Samma känsla fick vän till mig då de skulle välja grupper i kursen på universitet. Vuxna tjejer och killar faller liksom tillbaks i gamla vanor och blir som småungar.


Växer man aldrig ifrån "lågstadiet- känslan"?

/Alex

Avslut

L har avslutat det hela..... Det gjorde han egentligen för ett tag sen men som jag funkar så hoppas jag alltid.... Alldeles för mycket! Och han har inte varit så bra på att vara tydlig med vad han vill. Så igår så blev det väldigt uppenbart. Kändes som ett slag i magen och idag har inte varit någon rolig dag. Men helt plötsligt har himlen blivit alldeles klarblå, och det faktum att det ösregnade för bara några timmar sen känns väldigt avlägset. Dags att rycka upp sig och inse att livet går vidare. Och jag har faktiskt otroligt mycket att vara tacksam över! Inte minst min kära Alex som räddade gårdagskvällen med nybakade scones, några glas vin, lyssnande öron och tröstande ord. Världens finaste är han, min bästa vän!

När vet man att det är dags att släppa taget och gå vidare?

/Fanny