"Lågstadiet- känslan"

Igår kväll kom en kompis in på jobbet och sa snabbt till en kollega:
- Jag har två biljetter över till konserten ikväll. Vill du ha dom Lars?
- Ja, visst jag tar dom! Kan nog hitta nån att gå med, svarade Lars.

Jag stod precis bredvid och ingen frågade mig! Jag och Lars är bra vänner, umgås mycket och kul ihop men han ville tydligen gå med någon annan. Det fanns fler biljetter, kanske ingen annan tänkte som jag? Ingen i rummet låtsades känna av stämningen, den som man kände i lågstadiet när man inte fick vara med och leka eller blev vald sist på gymnastiken. Vid 26 års ålder kan man fortfarande få den känslan. Det viktiga var inte konserten, den kunde ärligt talat kvitta men att inte bli tillfrågad gör faktiskt ont.

Samma känsla fick vän till mig då de skulle välja grupper i kursen på universitet. Vuxna tjejer och killar faller liksom tillbaks i gamla vanor och blir som småungar.


Växer man aldrig ifrån "lågstadiet- känslan"?

/Alex